Varför röker jag?
För att inte har nog med ångest.
För att jag inte hatar mig själv nog mycket.
För att det är coolt.
För att hålla mina händer upptagna.
För att slippa se dum ut när jag är ute och dricker, för att skifta bilden av mig som tyst och tråkig till tyst och mystisk – en tjock jävla tobaksdimma av mystik.
För att jag är dum i huvudet.

Om jag gjorde en antiröka-reklam skulle den utspela sig på Ikebukuro-stationen. Längst ut på Yamanote-plattformen står 15 salarymen vid den utsatta rökplatsen. 15 män i olika åldrar, från 20-åringar med spretiga frisyrer till 60-plusare vars hår mestadels består av sprayfärg under de få strån som kammats över hjässan. Perfekt koreograferat så att varje rörelse är densamma hos var och en av de femton männen håller de mellan pek- och långfinger på högerhanden en cigarett som de höjer mot sina läppar. De vinklar sina huvuden en aning, lyfter upp vänsterhanden som håller i en piezoelektrisk tändare, en sådan som bara kräver att du trycker ner en knapp. Med ett tydligt klick från tändaren tänder de femton männen sina cigaretter och drar långsamt in ett djupt bloss. Vänsterhanden sänks ned och höjs igen just innan männen skall skall andas ut sin rök. Tändaren är utbytt mot en semiautomatisk pistol och med ett högt pang skjuter de femton männen huvudet av sig själva. I samma sekund rullar Yamanote-tåget med riktning mot Shinjuku in på stationen och de grönfärgade sidorna färgas röda. När tåget stannat ser vi att cigarettröken fortfarande pyser ut från de söndersprängda huvudena som ligger som en hög köttfärs på plattformen.

Rökning dödar med stor vit text mot svart bakgrund. Vet inte om det skulle få mig att sluta, men det skulle se jävligt coolt ut.

När jag har lämnat bussen från affären och går de sista hundra meterna till huset där jag bor så händer något. Jag möter en flicka, hon kommer gående mot mig med huvudet böjt nedåt. Hon kommer närmare och jag ser att hon gråter och att hon är vacker. När vi går förbi varandra känner jag det som om någon slår mig hårt i magen. Jag tappar luften och vinglar upp mot en vägg. Lutad mot det faluröda ser jag hur hon fortsätter utan att ens se mig.

Väl inne i min lägenhet låser jag dörren bakom mig och hänger fast låskedjan, men tankarna är kvar vid flickan. Det bränner liksom i magen, av ånger kanske. Att hon bara gick iväg, att jag som vanligt fegt stod kvar. Jag biter hårt och andas tungt av frustration, ilska riktad mot mig själv i ett par vassa tankar. De skär.

Sätter på TVn och försöker glida bort ett tag. I en reklampaus ser jag något jag känner igen och kommer på att jag måste packa in mina varor i kylskåpet. I plastpåsen ligger några liter mjölk och andra nödvändiga matvaror. Jag läser på baksidan av ett mjökpaket, men orden åker förbi mig, fastnar inte. Jag ställer in mjölkpaketet.

Det tar en minut att ställa in matvarorna, kanske mindre. Jag suckar och tänker att jag bara vill försvinna just nu, för ett tag, och komma tillbaka senare. Jag lägger mig ned på sängen i det andra rummet av mina två. Jag ligger där på rygg och tittar upp i det tomma taket en stund. Sedan somnar jag.

Jag drömmer.

Det är en blå färg över allting och en man står framför mig. Han ser ut som någon annan, tänker jag, någon jag känner, någon jag träffat? Han tittar på klockan fastspänd på sin handled, men den verkar vara trasig, han bara knackar med knogen på armbandsuret och skakar på huvudet. Han vänder sig om och frågar om jag vet vad klockan är. Rösten är otydlig men ändå högljudd, det låter som att han står på andra sidan av en dörr och skriker för att höras. Men han står ju alldeles framför mig. Jag tittar ner på min handled, där min klocka borde sitta, och känner med ens en isande smärta, ser blodet pulsera ut från handleden. Kastar upp blicken och ser att mannen framför mig håller i en blodig kniv och att hans ansiktsuttryck ändrats. Han ser så rädd ut. Ett rundgångsliknande ljud kommer in från höger till vänster.

Jag vaknar i ett ryck, skrikande. Jag är svettig och andfådd, men får liksom inte nog med luft hur mycket jag än försöker. Ställer mig upp, går in i badrummet och vrider handtaget på vattenkranen helt åt höger. Medan vattnet kallnar höjer jag blicken och möter de blodsprända ögonen i spegeln ovanför handfatet. Illamåendet kommer plötsligt och jag faller på mina knän framför porslinsstolen.

Fem minuter senare snurrar det inte längre och jag sätter mig ned vid bordet bredvid min kökshörna. Jag är blöt i ansiktet från det kalla vattnet. Det väckte mig lite. Ugnens klocka visar 03.41 men jag tror inte att den går rätt. Efter en minut går den tyst över till 03.42 och jag torkar. Är mindre vaken.

Ibland tror jag att det som händer inte är på riktigt. Att allting bara är en dröm inuti mig. Sedan tänker jag att det jag tänker är idiotiskt och klyschigt. En annan gång tänker jag att tidslinjen omöjligt kan vara rak, det känns som att det försvinner dagar bakom mig, år till och med, och att stunden som är just nu aldrig vill ta slut. Jag har varit ensam så länge nu.

Jag glider iväg där vid köksbordet för en sekund, men hinner inte somna innan det knackar på dörren. Tittar på klockan igen. 03.50. Vem är ute nu? Vad vill de mig?

Men om, men om. Att jag aldrig lär mig. Varför tänka optimistiskt – jag kanske kan ändra mig, imorgon är en ny dag, eller hur? – det är skit. Du vet vad jag menar, jag vet vad jag menar. Chansen att jag skulle ta en chans är otroligt liten. Obetydlig. Lika obetydligt som att jag ens funderar över det, att jag funderar över huvud taget. Jag blir så jävla arg.

Det knackar igen och jag står och håller andan vid insidan av dörren, lyssnar med ett dunkande hjärta efter vem det är där ute. Nakna fötter mot en kall plastmatta.

Det är svårt att lyssna med ett dunkande hjärta. Som de hörseltest där man stängs in i ett ljudisolerat bås. En kvinna pratar genom en mikrofon in i mina hörlurar. ”Tryck på knappen när du hör tonen” men det är omöjligt. Hon observerar mig, antecknar resultat och skakar på huvudet. Det är svårt att leva med ett dunkande hjärta när man inte har någon att dunka för, tänker jag och glömmer var jag är. För en sekund.

”Hallå?” En röst igenom hörlurarna. Nej, från andra sidan trädörren. Jag känner slaget i magen, hjärtat som sparkar mig. Jag håller fortfarande andan.

”Är det någon därinne, jag behöver hjälp!” Det är en kvinnas röst hör jag nu. Det låter som att hon har gråtit. Jag håller fortfarande andan.

”Han är borta” Säger hon. ”men han kanske vaknar snart.”

Jag andas och luften åker som eld, tillbaka in i mina lungor. En stor klocka tickar inuti mitt huvud, försöker få visaren att röra sig mot slutet av sin revolution. Men den är fast, kommer ingen vart alls, jag vet inte vad jag skall göra. Svarar jag?

Jag svarar inte.

Hon gråter nu. Det hörs. Min hjärta slår ett slag, ett hårt slag, och sedan ett till. Efter varje dunkande väntar jag mig tystnad – dödande, tjutande, svidande tystnad. Men mitt hjärta dunkar en gång till lika hårt och mellan slagen hör jag henne fortfarande. Där, utanför den tunna trädörren, som just nu känns tjockare än någonting annat. Ute i natten, som känns lika avlägset nära som en mardröm gömd i minnet hos en nyvaken.

Gäller etik och moral i en dröm? Skall jag följa samhällets regler när jag i sömnens värld gör saker jag alltid och aldrig velat? Blir det i slutändan inte så att endast jag får leva med det som finns inuti mig, och är då inte mina handlingar i drömmen lika viktiga som de i verkliga livet? Hur ofta vet man att man drömmer innan man vaknar?

Jag väntar på att jag skall vakna. Medan jag hör henne utanför, känner mörkret och rädslan närma sig, kan jag inget annat än hoppas att jag när som helst skall vakna upp. Jag ligger framlutad över toalettstolen och väntar på nästa kväljning, men den kommer aldrig. Jag är fast med illamåendet. Det känns som att jag hade sprungit ett maraton. Skulle det vara musik skulle det var vassa stråkar, vibrerande träbitar intryckta under naglarna.

Sedan vaknar jag. På rygg på hallgolvet med fötterna en decimeter från dörren. Mina fötter blöta av död och i taket ovanför mig finns ingenting.

Ingenting, säger jag, det är ingenting. Det ekar inte. Det är tyst ett tag.

Jag slöt ögonen igen, hårt.

Hon vände sig mot mig för att få någon sorts svar, något som skulle få henne att må bättre. Hon ville att jag skulle ljuga, något jag kanske borde ha gjort men just då inte klarade av. Jag tittade falskt fokuserat ut på vägen framför mig och försökte gömma det, men min ilska sken igenom. Jag insåg att det syntes att jag bet ihop hårt för att inte säga något elakt och jag insåg att jag det syntes för att jag visade det med mening. Att öppet starta ett bråk med en replik är en sak, att med ett tydligt kroppsspråk göra sig förstådd är en annan. Slutresultatet blir ofta detsamma, men det är viktigt att se skillnaden i vad som krävs för de två. Att säga något kräver mod, att bara vara tyst och se förbannad ut kräver bara att du är förbannad. Och jag har aldrig varit modig.

Hon vände snabbt huvudet bort från mig, ut mot träden som passerade utanför bilfönstret. Hon snörvlade tyst, men högt nog för att jag tydligt skulle höra hur synd det var om henne. För en vecka sedan hade jag gjort vad som helst för att trösta henne, använt baksidan av min hand för att torka bort tårarna från hennes vackra ansikte. Vacker, ja hon var fortfarande vacker men det enda jag såg var en fiende. Mitt hjärta slog hårt av frustration och ilska och mina knogar vitnade för att jag greppade ratten så hårt.

En stor lastbil kom mot oss från andra hållet. Jag funderade på att i sista sekund svänga in framför den, låta vår bensinsnåla sedan krossas till ingenting bara för att skada henne. För att döda henne. Att jag själv skulle dö gjorde inget, jag hade ändå ingenting att leva för längre. Det var lastbilschaufförens liv som hindrade mig från att faktiskt göra det. Han hade inte gjort någonting mot mig och jag hade inte lust att mörda en ärligt arbetande man. Hade det varit en borgare i sin äckliga SUV som kommit i mötande riktning vet man aldrig hur det hade slutat.

Barnet satt i sin vagn bredvid mamman på andra sidan disken från Shimada och log tillbaka. Han tänkte på sina egna barn och när de var små. De korta stunder han hade varit med de, när han inte jobbat eller sovit. Han kom ihåg hur det kändes när han stod där på sjukhuset med sitt första barn, sin första son, i sina armar. Shimada grät då, för första gången sedan han varit en liten pojke. Det lilla knyte han försiktigt höll mot sig själv, den lilla kroppen och den värme han kände då, det var omöjligt för honom att förklara. Inget tecken, ord eller fras skulle räcka till. Så han grät, och kände sig för en sekund nöjd med livet, med vad han skapat.

Shimada har aldrig gråtit sedan dess. Sitt andra barns födsel hade han inte kunnat bevittna, det fanns ingen möjlighet att ta ledigt den dagen, hade chefen sagt vilket Shimada besvarat med ett förlåt för att han hade ställt chefen i situationen att behöva neka honom. Han borde ha insett i förväg det otroliga med sin fråga.

Inte ens när hans moder dog hade han gråtit. Hon hade varit 93 år gammal och det kändes inte mer än rätt att hon äntligen skulle få vila sin utarmade kropp, förstörd efter en livstids hårt arbete. Shimada själv fyllde 65 för några år sedan. Barnen har sedan länge växt upp och flyttat hemifrån. Trots att deras adresser fortfarande visade att de delade samma stad träffades de inte mer än ett par gånger per år, på de stora högtiderna där de tog på sig sina traditionella kläder, gick till templet och sedan tillbaka hem för att äta. De hade ett bra liv, tänkte Shimada ofta om sina barn. De har jobb och klarar sig själva. Det behövs inget mera.

Barnet på andra sidan disken vinkade och Shimada vinkade tillbaka. Han lät sig själv glida iväg lite, fortsatte leken, grimaserade och kände igen hur värmande ett barns skratt är och den stolthet man känner när man själv framkallat det.

Bredvid honom gick en kvinna förbi ledandes sin svårt cp-skadade son. Efter varje ansträngt och förvrängt steg slog sonens fot ner i golvet med ett hårt dunkande. För varje steg och varje dunk bugade mamman försiktigt och sa ett tyst förlåt till alla runtomkring som stördes. Men ingen hörde eller tittade, sonen fanns inte.

Shimadas lek avslutades av en ung koreansk man som på bruten japanska frågade honom vilket formulär han skulle använda. Shimada, som avbrutits mitt i en vinkning till barnet på andra sidan disken, drog snabbt ner handen och tog utan titta fram rätt papper, la det på bordet framför sig och kryssade med en röd penna bredvid de rutor som mannen skulle fylla i.

Shimada hade, med sina 20 år på samma jobb, vanan inne. Det var inte mycket som förvånade honom längre. Han visste både frågan och svaret innan någon av alla de som pratade med honom där bakom disken öppnat munnen. Det enda som förändrats de senaste åren var Shimada själv och hans inställning till de runtomkring honom. Han kände en trötthet i hela kroppen varje gång någon ny kom till honom, hans vänlighet var sedan barnsben hårt intränad men hade börjat kännas som en lögn. Han ville inte vara till hjälp längre, han brydde sig inte.

Efter några år på jobbet hade hade allt känts tråkigt och uttjatat, men han var långt förbi det nu. Shimada hade gett upp och var nu bara en av alla levande döda i Tokyo. Från lägenhetsdörren till jobbet, varje dag lät han bara folkströmmen styra honom. Hans egen vilja låg som i en koma långt där inuti honom. Han drack kaffe trots att han aldrig lärt tycka om det för att alla andra gjorde det på rasterna, men blev ändå inte pigg.

Shimada drog in ett djupt andetag och suckade. En hand knackade honom på axeln och han snurrade ett fjärdedels varv på stolen. Det var Sakura-san som upplyste honom om att det var dags att byta plats. Shimada nickade, ställde sig upp och gick mot sitt skrivbord. Sakura var den enda på jobbet som varit där längre är Shimada själv. Han såg likadan ut nu som för 20 år sedan, rund med ett ständigt leende på läpparna. Håret hade dock på senare år dock försvunnit i samma takt som synen försämrats och glasögonen blivit tjockare. Men trots att deras ålder bara skiljde med ett par år kände sig Shimada inte alls så gammal som han upplevde Sakura att vara. Kanske är det vara svårt att se sig själv bra i skogen.

Klockan var kvart över fyra på eftermiddagen. Mindre än två timmar till slutet på arbetsdagen, något som Shimada aktade sig för att tänka på. Skrivbordet var tomt. Shimada satt bara ett tag och väntade. Det var oftast lugnt vid den här tiden så efter fem minuter ställde han sig upp, nickade mot ytterdörren så att Sakura såg det och fick från honom ett jakande leende tillbaka.

Ute blåste vintern fortfarande kallt mellan betongen. Shimada kupade handen runt tändarens eld och drog ett djupt bloss från cigarretten som glödde ilsket när ännu en vind drog förbi. Shimada tänkte inte på någonting. Han drog ett nytt bloss och tänkte på tåget som skulle bära honom hem. Han kände hur en tår sakta rullade ner för kinden, fimpade cigaretten och gick in igen.